Historia från Odensjö  Rolf Carlsson
Copyrigt © Rolf Carlsson 2018-06-06

Ur Domboken för Sunnerbo härad 1745 - 1749.

Här visas några domar och uppbud vid tinget, som berör Odensjö. För att underlätta läsning är avskriften inte bokstavstrogen, och ortsnamn är normerade. 1746 vintertinget 28 februari nr 15. Ryttaren Zachris Fogel, själv närvarande, och hustru Kerstin Andersdotter där med dess man Sven Hultgren i Ingemarstorp och Dannäs socken genom muntligt befullmäktigat ombud, Hr bergsfogden Anders Bergström påstod lagligt redogörande av deras d 18 november 1729 till ordnade förmyndare Anders Nilsson i Odensjö, för 50 daler silvermynts möderne arv, som deras fader Anders Zachrisson om händer haft, men förmyndaren boet vårda, och enligt samma förordnande samt domboksut- draget av d 9de mars 1741 emottaga och ansvara; ingivandes där hos uppbördsman Collins och nämndemannens Jöns Månssons, i Bassarås författade skrifteliga av d 3 februari 1729 ty medelst de likmätigt mer bemälte förordnande hos Anders Zachrisson för detta arv uttagit befintlig egendom till 31 daler 18 öre silvermynt, men för bristen 18 daler 14 öre silvermynt skall ingen tillgång givits vilken egendom svaranden bort emottaga och till kärandens bästa använda. Svarandens fullmäktige Anders Brorsson i Odensjö, bestridde att det ringaste av detta 31 daler 18 öre silvermynt, arv hava anammat, med övrig förmälan, att Zachris Fogel själv, vid sina myndiga år, disponerat detta arv och samma försålt, vilket vid nästa ting bevisas vill, men svaranden inlade förteckning av d 8de mars 1741 på den egendom han om handen fått till summa 10 daler 24 öre silvermynt den han på förenämnda 31 daler 18 öre silvermynt vill korta. Utslag. Tingsrätten beviljade svaranden Anders Nilsson det ersökte anstånd till nästa sommarting då honom åligga skall med lagliga skäl full- tyga att käranderne själva det omtvistade 31 daler 18 öre silvermynts arv vidare disponerat och bestyrt än de 10 daler 24 öre silvermynt som å kärandesidan förtecknade och tillstådde äro, skäl nu anförde äro, enligt rättegångsbalkens 16 Cap och dess 6 § lagligen avdömd. 1746 vintertinget 7 mars nr 63. I den mening att vänlig förening träffas skulle emellan Arvid Persson och Sven Nilsson i Hästhult ömsom kärande och svarande har tingsrätten tingsrätten utställt de till nästlidna sommar och hösteting av dem instämda och emot varannan d 8de juni och 9 november 1745 anförde käromål at Sven Nilsson i varjehanda mål överskridit det dem emellan d 26 oktober 1742 upprättade och d 29de samma månad in protokollerade kontrakt, i det här efter länsmannen Svenfelts och nämndemannen Jöns Knutsson i Stengårdsnäs d 14 maj 1745 förrättade besiktning. 1mo av allmän mark ingärdat ett intag om 1095 alns vidd, som stöter i fred bendet kring åker gärdet i öster, och med andra ändan i gamla hagen i söder, varandes nya gärdesgården eller hagen 630 alnar och gl fred bännet och hagen 465 alnar, som gör i omkrets, bemälte 1095 alnar. 2do utan förfrågan intagit ett stycke av fägården vid fähuset, och lagt till sitt bol 16 alnar långt och 8 alnar brett. 3tio av gården, som eljest är mycket trång, lagt till sin humlegård 8 alnar i längden och 2 eller 3 alnar i bredden. 4to låtit stämpla och ned huggit en bok, på obytt lott, som för Arvid tillförne blivit stämplad, samt där hos utan stämpling nedfällt en bok, varöver och hejderidaren Carl Lindlöf jämväl å ämbets vägnar kärar. 5to vältrat åtskillig uppbrutna stora stenar i Arvids gräs honom till skada och förfång. 6to upptagit ett skäppland till havre säde av obytt äng, och lagt till sin åker, utan att Arvid eller honom vill tillstädjas jämngod ersättning. 7mo Sven haver huggit sågtimmer över sin lott i skogen var före å denna sidan, genom fullmäktigen Carl Lindlöf påstås därest Sven Nilsson ej vill bekväma sig till billighet uti nyttjandet av skogen, samt andre tillhörige förmåner, han då måtte förpliktas taga lön för sin innehavande tredding av förbemälte från 1 till ½ förmedlat skatte hemman hemman Hästhult samt erlägga det utsatte 20 daler silver- mynts vite jämte expenser efter uppsatta till 82 daler silvermynt. Svaranden har åter igen inkallat Arvid Persson för tillskyndat hinder, uti hans tredjeparts nyttjande i sågmyllan och strömmen, samt för överfallande med hugg och slag och vites brott, samt yttermera. 1mo för olaga intagor så av utmärken fägatan, 2do för timmer salur varutinnan han icke fått sin anpart av betalningen, 3tio för det Arvid slagit ett lass hö i gärdet som obytt var, och icke lämnat honom därav sin tredlepart, 4to för att honom förfång uppsatt vedskjul, 5to för det förhåller honom sin tredjepart i sågmyllan och kvarnen och 6to att Arvid antingen må stå vid föreningen eller och taga lön för den anpart han har över hälften i hemmanet, samt ersätta honom hans rättegång omkostningar efter ingiven uppsats till 49 daler 20 öre silvermynt men som härutinnan som ingen förening parterne emellan kunnat träffas så har tingsrätten låtit sig deras å ömse sidor andragne skäl förekomma som äro följande; Till bevis därav, att Sven Nilsson skall hava brutit, emot den ingångne föreningen och således vara förfallen till att låta lösa sig utan sin tredjepart av hemmanet Hästhult som från 1 är till en halv förmedlat, är å Arvid Perssons sida andragit vordet det som Nils enligt de hållne syneförrättningar olagligen och vida utöver sin tillständiga rätt skall hava intagit av hemmanets skog och mark ansenlige parker, till en vidd av 1266 alnar; dess utan skall Sven Nilsson av fägården hava intagit och lagt till sitt bol ett stycke av 16 alnars längd och 8 alnars bredd, samt av mangårds tomten intagit och lagt till sin humlegård ett stycke av 8 alnars längd och 2 eller 3 alnars bredd; yttermera skall Sven Nilsson av obytt lott hava nedhuggit en stämplad bok och därtill 2ne ostämplade gröna bokar på Arvids ägor; skolande Sven förutan att detta hava uppkastat stenar i Arvids äng upptagit å oskift del ett skäppeland jord till havre säde utan att erbjuda någon ersättning huggit sågkubbar till 20 st över sin lott samt nedfällt tre st furu träd och därigenom gjort Arvid skada och olägenhet till hans gräs. Häröver är å Sven Nilssons sida gensvar anfört att enligt den dem emellan upprättade föreningen är vordet både omrört, och frihet lämnat att nyttja hemmanets skog så väl till intag som andra nödtorfter erbjudandes att antingen låta Arvid göra intag av skogen däre- mot så framt bevisas skulle att Sven i proportion inhägnat mer än honom tillhörigt vara månde, eller och att utlägga sina intagor så framt Arvid skulle vilja sina intag utlägga, och sedan efter laga jämkning infreda så mycket som tillbörligt är. 2do att det lilla stycket av 16 alnars längd skall alltid varit Svens dyngestad och således Arvid intet angående, mindre till förfång lämnande, 3tio Att Arvid uppbyggt ett vedskjul, som förorsakade det mesta trängslet på gården; 4to skall syneförrättningen utvisa att Arvid uppkastat stenar i Svens äng och således därmed vara även så brottslig om icke mer än Sven, som sina uppkastade 2ne stenar borttagit. 5to visat att Arvid blivit tillbudit och av mitt genom kassören Ekegren så godt stycke igen som det Sven till havre säde uppodlat, varmed Arvid i förstone varit nöjd, men sedan sig annorlunda besinnat. 6to skall syneförrättningen utvisa att Arvid sågat sju tolfter bräder, mer än honom tillbordt förutan det han sålt till Bolmaryds Herregård och Halmstad över 60 tolfter bräder sedan föreningen sedan föreningen skedde; skolan- des vad angår Svens omrörde sågkubbar, ej så därmed varit beskaffat, utan en hop nödigt byggnings timmer till ett redskap ernadt, blivit räknat för och ibland sågkubbar, av synemännerna, som ej skola hava däremot omrört och närmat det 4 tolfter timmer av bättre skog, som Arvid i sommars hemkört. 7mo beträffande det förfång, som med furuträdens fällande skall vara gjort så skall Arvid hava huggit furer på samma sätt. 8ro skall Sven ingalunda hava huggit tvenne boketräd, utan allenast ett som var behörigen stämplat och därföre stämple peng till hejdaridaren Lindlöv betalte, utan allenast vid den samma bokens nedfällande, skall toppen av den andra boken, utom Svens förvållande blivit avslagen dock så att stubben därav ännu står grön och behållen: Åberopandes sig Sven sluteligen nämndemannens Johan Jöransson munteliga berättelse, huruledes vid sista synen månde vara tillgångit, varöver bemälte nämndeman inför tingsrätten sig utlåtit med sådane ord: Att det gick något hårt på Sven Nilsson vid synen och icke allt så rätt till. Till bevis av sitt genkäromål, har Sven Nilsson andragit att Arvid och hans fader olagligen inhägnade 2ne parker som nu till ett stort ansenligt intag äro tillhopa lagde samt att Arvid av fägatan intagit ett stycke till ett lass gott bol hö varemot Sven intet haver något svarande till sin del havande Arvid lagt till sin humlegård ett stycke av kiddehagen, vilken de likväl hava tillhopa angående 2dra och 3die stämningsmålen, så skall Arvid själv hava tillstått, både furuträden som han till gästgivaren i Skeen försålt samt hölasset han av obytt del slagit; skolande Arvid icke heller det fjärde stämningsmålet, angående vedskjulet kunna förvägra, mindre för det 5te och 6te kunna betaga Sven sin tillständiga rätt och tredjepart i sågmyllan och kvarnen, eller näka att stå vid föreningen, så framt han icke vill under- kasta sig det äventyr, att förpliktas till löns tagande för den del han har över halvparten i Hästhults hemman varå Arvid givit till svar 1mo [primo] att han efter sitt tillträde, inga intagor gjort, skolande om de intäkter hans avlidne fader infredat, alla redan medelst byte jämkat. 2do bejakas han att lämna till Sven Nilsson den del honom bör nämligen halvparten av den till gästgivaren i Skeen försålde furuträdens undfångne betalning samt även tillstås, 3tio att han, emot det han av obytt del slagit, lämnat mera av dylik slåtter till Svens tjänst. 4to skall vedskjulet, stå på Arvids egen tomt. 5to skall han icke hava förvägrat Sven sin treding i sågmyllan eller kvarnen; Och såsom han 6to intet skall hava föreningen motbrutit så skall han ingalunda kunna till någon lösens tagande sig begiva eller bekväma. Detta allt med det mera de hållne protokoller innefatta, har tingsrätten i övervägande tagit och skäligt prövat över varje instämning sig sålunda utlåta som följer: Vad angår 1mo att Sven Nilsson olagligen intagit av samfälte mark till 1266 alnar omkrets, och samma såsom enskilt äng nyttjar och innehaver; Så emedan slike intagor, varken genom den emellan parterne träffade och vid 1742 års hösteting d 29de oktober uppviste förening bifallas, med mindre de därom bägge ense äro och vederbörligt lov gives; Ty har och Sven Nilsson härutinnan förbrutit sig emot byggningsbalkens X Cap 4 och 6 §§ne samt således förpliktas att icke allena berörde olaga intagor till allmänna marken utlägga utan och förty böta sine 5 daler silvermynt 2do och 3tio som ej heller befinnes att något byta delomännen emellan skett å hus och tomter vartill likväl förbemälte förening anleder; Så bör och Sven Nilsson utlägga så väl det av fägården vid huset ingärdade och till sitt bol lagde stycke till 16 alnar långt och 8 alnar brett som och återlägga till man gården de därav till humlegård gärdade 8 alnar i längden och 3 alnar i bredden så vida efter byggningsbalkens 1sta Cap och dess 2§§ förmågo delomännen ej åsämjas, att genom skifte och delning var sin lott taga, efter den grund tomterna medgiva. 3tio angående det av Sven Nilsson uppbrutne 1 skäppelands åker av ängen förr än den blev bytt; så kommer i fall Arvid Persson ej med jämngod dock uppbruten äng vill åtnöjas förbemälte 1 skäppeland åker jämförligen parterna emellan av gode män att delas: 4to finnes väl att Sven Nilsson för sitt innehavande bruk huggit 20 st sågkubbar mer än vid jämkning av vad Arvid Persson nedfällt på dess lott belöpa kan men som han icke bejakat eller övertygad är att hava den å bol fört och försålt; Så kännes han därutinnan från ansvar fri, dock med föreläggande att skogen sparsamligen nyttja efter ett slikt om förmält bruk trolig anledning giver att den samma ödes och för mycket medtagen bliver; Även som han och 5to ett 6to skäligen befrias från Arvid Perssons tillmäle anrörande den nedfällde boken så vida hon för hans räkning varit stämplad och Arvid Persson däremot annan ersättning fått; som och för de i Arvids äng vältrade stenarna, emedan han icke förvunnen är, att slikt av arghet hava gjort i mening att Arvid Persson skada tillskynda, utan hänt under uppbrytningen av stenarna utur åkern att honom där med så mycket mera fruktbar göra; varandes dock Sven Nilssons skyldighet att dem utur gräsvallen bortvältra på den händelsen det ej redan skett. 7mo påstår väl Arvid Persson att emot de hos tingsrätten insatta 50 daler silvermynt så i anseende till alt det förorättande Sven Nilsson honom skall tillfogat, som och att han är största lottägaren få utlösa honom från sin i Hästhult ägande 1/3 men som samma hemman av 1698 års jordebok anses vara förmedlat från 1 till ½ hemman, i det avseende Sven Nilsson besitter större bruk än 54 § uti 1739 års Kongl resolution på allmogens allmänna besvär tillständigar en åbo att vara besutten å varandes det övriga Arvid Perssons skäl av förorättande härutinnan ingen ting värkande hälst alt sådant med lag kommer att rättas; Så bliver detta Arvid Perssons påstående rättvisligen underkänt. Beträffande åter igen Sven Nilssons genkäromål emot Arvid Persson, såsom 1mo överklagade olaga intagor både av utmarken och fägatan; så har Sven däruti icke något bevis förebragt vidare än Arvid själv erkänt slike vara gjorde uti dess faders tid under anförande att de med gårdens övriga ägor jämkade och delte blivit. För den skuld och så vida sådan jämkning av dess gamla odal intag skett, kan tingsrätten Sven Nilsson talan härå icke billiga eller för befogad anse. 2do klagar Sven Nilsson utan grund över Arvid Persson, att han vägrat honom sin anpart av de i Skeen försålda träen undfångne 2 daler 8 öre silvermynt enär Arvid honom den samma tillbudit och ännu icke nekar till leverera, och lika beskaffenhet är och 3tio med det av Arvid slagne ett lass obytt hö i gärdet, enär han proportionell del för Sven Nilsson oslagen lämnat, som och 4to Sven Nilsson ej med något skäl bevist att Arvid Persson förhål- lit honom hans tredje part i sågmyllan och kvarnen utan behörigt nyttjande honom tilstadt: men 5to det av Arvid Persson uppsatta vedskjul in på mangården varigenom Sven Nilsson hinder och förfång uti körsel och gång till sin lada händer, bör han flytta och borttaga, i fall det omrörde skiftet å tomterna ej forderligast för sig går och dess bestånd å samma ställe stå för honom tillständigt bliver. Omrörande sluteligen och 6to Sven Nilssons påstående att Arvid Persson må förpliktas taga lön för vad han över hälften i gården innehaver så möter däremot att han fullt bruk förut innehaver, jämte det 1742 års förening förmår, att hemmanet borde i 3ne jämn- goda delar läggas och Arvid Persson därav taga två delarne samt Sven Nilsson tredingen; varföre och tingsrätten bemälte Sven Nilssons påstående häruti skäligen avslår. Äntligen och till det sista hava delomännen av varandra fordrat det i 1742 års förening dem emellan utsatte 20 daler silvermynts vite jämte använde rättegångs kostnader men som de ömsom emot ty brutit och jämväl ömsom vunnit och tappat så vaktar tingsrätten rättvist det att absorbera, och rättegångskostnaderna emot varannan kvitta efter detta utslags förkunnande blev på parternes begäran dem emellan 20 daler silvermynts vite utsatt och fastställt vartill utom allmän laga bot den förfallen vara skall som den andra med ord eller gärningar hemligen eller uppenbarligen efter detta förolämpar. Var hos och och efter Sven Nilssons åstundan nämndemännen Simon Nilsson i Runkarp och Jöns Knutsson i Stengårdsnäs förordnade hustomterna parterne emellan behörigen skifta och dela, vilken delning till fastställning hos tingsrätten sedermera angives. 1746 sommartinget 9 juni nr 30. Vid den i Byggninga balken 17n Cap och dess 3 § stadgade plikt och olägenhet beviljas tingsrättens förbud emot allt olovligt fiskande med mjärdar, nät, ljuster och annan fiskeredskap uti Bököna [Björkön] åboers enskilda fiskevatten i den så kallade sjön Unnen som till efterrättelse länder. 1746 sommartinget 13 juni nr 92. Knut Andersson [Lustig] i Vret kärade och Jonas Jönsson där sammastädes svarande angående bättre ägande ängs andelar än för dess bruk i hemmanet belöper hava efter angiven förenings skrift som av hejderidaren välaktad Carl Lindlöf och nämndemännen Simon Nilsson i Runkarp och Jöns Knutsson i Stengårdsnäs bevittnad finnes, därom sålunda överenskom- mit: Att Jonas Jönsson hädanefter, utan ringaste invändning upplåter Knut Andersson tre lassa vall behållen äng årligen, efter västra märket snörrätt ifrån skogsåker och till den så kallade ringelen i nedre kanten samt norra märket ifrån bolsåkers ände samt likaledes snörrätt och till källran av norra ändan på ringelen vilken förening som under tio daler silvermynts vite oryggeligen på båda sidor hållas skall, uppå parternas begäran gillad och fastställd blev. 1746 sommartinget 16 juni nr 113. Anders Nilsson i Odensjö som tingsrättens föreläggande under No 14 i sista tings dombok uteblivande är 2 daler silvermynt att vid nästa hösttings första dag infinna sig. 1746 hösttinget 23 oktober nr 2. Uti ingiven skrift andrager undvarande Corporalen vid Hr generallöjtnanten [Jean Louis] Bousqvets regemente, Anders Thelin, det han av oförsiktig eftertanke förliden sommar lät anvärva sig till krigstjänst, var vid han med ringa sold för sedd varder, och befarar sin änteliga undergång, så vida icke tingsrätten sin vanliga vårdnad och omsorg så tilldela. Ty medelst han från krigstjänsten kan ledig bliva, där om han träget för rätten anhåller. Utslag. Denna Anders Thelins ansökning förevistes till hans förordnade curator och målsman rusthållaren vältalig Lars Lemchen, som lärer av Thelins egendom finna någon utväg till hans nödtorfts hjälp och understödjande. 1746 hösttinget 25 oktober nr 21. Yttermera klagade kronobefallningsman välbetrodde Hr Jacob Kröger till en del lagligen instämde härads inbyggare för betygad trädsko och försummelse med sina krono utskylders betalande vid de utlysta uppbördsmöten, var av följande som inga lagliga orsaker till uraktlåtande av sin skyldighet förn kunde bliva fällda att erlägga vardera 3 marker silvermynt trädsko bot nämligen. Odensjö socken. Torarps Mellangård Lars och Arvid. Torarp Västergård Pär och Johan. Skrinhult Måns. Moanäs Jacob. Torseryd Måns. Björkön Nils. 1746 hösttinget 6 november nr 121. Emedan Mårten Gudmundsson i Vret sig icke infunnit, att undergå laga rannsakning, angående det tjuveri, varför han allmänt i Odensjö socken skall misstänkas; Så utställs det målet uppå länsman Svanstedts anhållan till vidare instämning, emedan han nu inga sådana bevis till hands haver, att han kan påstå hans inställande genom tjänliga medel. 1746 hösttinget 6 november nr 130. Kronolänsmannen vältalig Sven Svanstedt, andrager uti ingiven skrift, att hava i närvaro av nämndemannen Jöns Knutsson i Stengårdsnäs samt vederbörande brofogdar och menige allmoge i Odensjö, Lidhult och Vrå socknar, synt och besiktigat allmänna farvägen emellan Odensjö och Vrå, Odensjö och Lidhult, samt Lidhult och Vrå, varvid de ganska bristfälliga befunnits, varandes utom allmogens tröghet orsaken där till, denna att vägarna äro olika delta i det en del måste broa över sina ägor till ¼ mil, andra allena några alnar och dels som ligga något från någon als intet, frågandes sig alltså länsmannen om icke ordentlig indel- ning på dessa vägar ske må på det en var må få sitt stycke, eftersom han del i by äger och honom lägligast faller samt länsmannen där efter tillhålla vederbörande att göra sin skyldighet. Sedan de närvarande av förbemälte socknar med länsmannen i ena handen måtte instämt, yttrade sig tingsrätten, att nog för sin del finna den föreslagne vägadelning nödig och angelägen: Män som slippt, är ett hushållnings mål, som i 8de § uti Byggningsbalkens 25 Cap förklarar, åligga Konungens Befallningshavandes vård, så haver länsmannen att hos hoo sig här om anmäla som här utinnan gunstigt förordna lärer.
Historia från Odensjö Rolf Carlsson
Copyrigt © Rolf Carlsson 2018-06-06

Ur Domboken för Sunnerbo härad 1745 - 1749.

Här visas några domar och uppbud vid tinget, som berör Odensjö. För att underlätta läsning är avskriften inte bokstavstrogen, och ortsnamn är normerade. 1746 vintertinget 28 februari nr 15. Ryttaren Zachris Fogel, själv närvarande, och hustru Kerstin Andersdotter där med dess man Sven Hultgren i Inge- marstorp och Dannäs socken genom muntligt befullmäktigat ombud, Hr bergsfogden Anders Bergström påstod lagligt redogörande av deras d 18 november 1729 till ordnade förmyndare Anders Nilsson i Odensjö, för 50 daler silvermynts möderne arv, som deras fader Anders Zachrisson om händer haft, men förmyndaren boet vårda, och enligt samma förordnande samt dombok- sutdraget av d 9de mars 1741 emottaga och ansvara; ingivandes där hos uppbördsman Collins och nämndemannens Jöns Månssons, i Bassarås författ- ade skrifteliga av d 3 februari 1729 ty medelst de likmätigt mer bemälte förordnande hos Anders Zachrisson för detta arv uttagit befintlig egendom till 31 daler 18 öre silvermynt, men för bristen 18 daler 14 öre silvermynt skall ingen tillgång givits vilken egendom svaranden bort emottaga och till kärandens bästa använda. Svarandens fullmäktige Anders Brorsson i Odensjö, bestridde att det ringaste av detta 31 daler 18 öre silvermynt, arv hava anammat, med övrig förmälan, att Zachris Fogel själv, vid sina myndiga år, disponerat detta arv och samma försålt, vilket vid nästa ting bevisas vill, men svaranden inlade förteckning av d 8de mars 1741 på den egendom han om handen fått till summa 10 daler 24 öre sil- vermynt den han på förenämnda 31 daler 18 öre silvermynt vill korta. Utslag. Tingsrätten beviljade svaranden Anders Nilsson det ersökte anstånd till nästa sommarting då honom åligga skall med lagliga skäl fulltyga att käranderne själva det omtvistade 31 daler 18 öre silvermynts arv vidare disponerat och bestyrt än de 10 daler 24 öre silvermynt som å kärandesidan förtecknade och tillstådde äro, skäl nu anförde äro, enligt rättegångsbalkens 16 Cap och dess 6 § lagligen avdömd. 1746 vintertinget 7 mars nr 63. I den mening att vänlig förening träffas skulle emellan Arvid Persson och Sven Nilsson i Hästhult ömsom kärande och svarande har tingsrätten tingsrätten utställt de till nästlidna sommar och hösteting av dem instämda och emot varannan d 8de juni och 9 november 1745 anförde käromål at Sven Nilsson i varjehanda mål överskridit det dem emellan d 26 oktober 1742 upprättade och d 29de samma månad in pro- tokollerade kontrakt, i det här efter länsmannen Svenfelts och nämndemannen Jöns Knutsson i Stengårdsnäs d 14 maj 1745 förrättade besiktning. 1mo av allmän mark ingärdat ett intag om 1095 alns vidd, som stöter i fred bendet kring åker gärdet i öster, och med andra ändan i gamla hagen i söder, varandes nya gärdesgården eller hagen 630 alnar och gl fred bännet och hagen 465 alnar, som gör i omkrets, bemälte 1095 alnar. 2do utan förfrågan intagit ett stycke av fägården vid fähuset, och lagt till sitt bol 16 alnar långt och 8 alnar brett. 3tio av gården, som eljest är mycket trång, lagt till sin humlegård 8 alnar i läng- den och 2 eller 3 alnar i bredden. 4to låtit stämpla och ned huggit en bok, på obytt lott, som för Arvid tillförne blivit stämplad, samt där hos utan stämpling nedfällt en bok, varöver och hej- deridaren Carl Lindlöf jämväl å ämbets vägnar kärar. 5to vältrat åtskillig uppbrutna stora stenar i Arvids gräs honom till skada och förfång. 6to upptagit ett skäppland till havre säde av obytt äng, och lagt till sin åker, utan att Arvid eller honom vill tillstädjas jämngod ersättning. 7mo Sven haver huggit sågtimmer över sin lott i skogen var före å denna sidan, genom fullmäktigen Carl Lindlöf påstås därest Sven Nilsson ej vill bekväma sig till billighet uti nyttjandet av skogen, samt andre tillhörige förmåner, han då måtte förpliktas taga lön för sin innehavande tredding av förbemälte från 1 till ½ förmedlat skatte hemman hemman Hästhult samt erlägga det utsatte 20 daler silvermynts vite jämte expenser efter uppsatta till 82 daler silvermynt. Svaranden har åter igen inkallat Arvid Persson för tillskyndat hinder, uti hans tredjeparts nyttjande i sågmyllan och strömmen, samt för överfallande med hugg och slag och vites brott, samt yttermera. 1mo för olaga intagor så av utmärken fägatan, 2do för timmer salur varutinnan han icke fått sin anpart av betalningen, 3tio för det Arvid slagit ett lass hö i gärdet som obytt var, och icke lämnat honom därav sin tredlepart, 4to för att honom förfång uppsatt vedskjul, 5to för det förhåller honom sin tredjepart i sågmyllan och kvarnen och 6to att Arvid antingen må stå vid föreningen eller och taga lön för den anpart han har över hälften i hemmanet, samt ersätta honom hans rättegång omkostningar efter ingiven uppsats till 49 daler 20 öre silvermynt men som härutinnan som ingen förening parterne emellan kunnat träffas så har tingsrätten låtit sig deras å ömse sidor andragne skäl förekomma som äro följande; Till bevis därav, att Sven Nilsson skall hava brutit, emot den ingångne föreningen och således vara förfallen till att låta lösa sig utan sin tredjepart av hemmanet Hästhult som från 1 är till en halv förmedlat, är å Arvid Perssons sida andragit vordet det som Nils enligt de hållne syneförrättningar olagligen och vida utöver sin tillständiga rätt skall hava intagit av hemmanets skog och mark ansenlige parker, till en vidd av 1266 alnar; dess utan skall Sven Nilsson av fägården hava intagit och lagt till sitt bol ett stycke av 16 alnars längd och 8 alnars bredd, samt av mangårds tomten intagit och lagt till sin humlegård ett stycke av 8 alnars längd och 2 eller 3 alnars bredd; yttermera skall Sven Nilsson av obytt lott hava nedhuggit en stämplad bok och därtill 2ne ostämplade gröna bokar på Arvids ägor; skolande Sven förutan att detta hava uppkastat stenar i Arvids äng upptagit å oskift del ett skäppeland jord till havre säde utan att erbjuda någon ersättning huggit sågkubbar till 20 st över sin lott samt nedfällt tre st furu träd och därigenom gjort Arvid skada och olägenhet till hans gräs. Häröver är å Sven Nilssons sida gensvar anfört att enligt den dem emellan upprättade föreningen är vordet både omrört, och frihet lämnat att nyttja hem- manets skog så väl till intag som andra nödtorfter erbjudandes att antingen låta Arvid göra intag av skogen däremot så framt bevisas skulle att Sven i proportion inhägnat mer än honom tillhörigt vara månde, eller och att utlägga sina intagor så framt Arvid skulle vilja sina intag utlägga, och sedan efter laga jämkning infreda så mycket som tillbörligt är. 2do att det lilla stycket av 16 alnars längd skall alltid varit Svens dyngestad och således Arvid intet angående, mindre till förfång lämnande, 3tio Att Arvid uppbyggt ett vedskjul, som förorsakade det mesta trängslet på gården; 4to skall syneförrättningen utvisa att Arvid upp- kastat stenar i Svens äng och således därmed vara även så brottslig om icke mer än Sven, som sina uppkastade 2ne stenar borttagit. 5to visat att Arvid blivit tillbudit och av mitt genom kassören Ekegren så godt stycke igen som det Sven till havre säde uppodlat, varmed Arvid i förstone varit nöjd, men sedan sig annorlunda besinnat. 6to skall syneförrättningen utvisa att Arvid sågat sju tolfter bräder, mer än honom tillbordt förutan det han sålt till Bolmaryds Her- regård och Halmstad över 60 tolfter bräder sedan föreningen sedan föreningen skedde; skolandes vad angår Svens omrörde sågkubbar, ej så därmed varit beskaffat, utan en hop nödigt byggnings timmer till ett redskap ernadt, blivit räknat för och ibland sågkubbar, av synemännerna, som ej skola hava däremot omrört och närmat det 4 tolfter timmer av bättre skog, som Arvid i sommars hemkört. 7mo beträffande det förfång, som med furuträdens fällande skall vara gjort så skall Arvid hava huggit furer på samma sätt. 8ro skall Sven ingalunda hava huggit tvenne boketräd, utan allenast ett som var behörigen stämplat och därföre stämple peng till hejdaridaren Lindlöv betalte, utan allenast vid den samma bokens nedfällande, skall toppen av den andra boken, utom Svens för- vållande blivit avslagen dock så att stubben därav ännu står grön och behållen: Åberopandes sig Sven sluteligen nämndemannens Johan Jöransson munteliga berättelse, huruledes vid sista synen månde vara tillgångit, varöver bemälte nämndeman inför tingsrätten sig utlåtit med sådane ord: Att det gick något hårt på Sven Nilsson vid synen och icke allt så rätt till. Till bevis av sitt genkäromål, har Sven Nilsson andragit att Arvid och hans fader olagligen inhägnade 2ne parker som nu till ett stort ansenligt intag äro tillhopa lagde samt att Arvid av fägatan intagit ett stycke till ett lass gott bol hö varemot Sven intet haver något svarande till sin del havande Arvid lagt till sin humlegård ett stycke av kiddehagen, vilken de likväl hava tillhopa angående 2dra och 3die stämningsmålen, så skall Arvid själv hava tillstått, både furuträden som han till gästgivaren i Skeen försålt samt hölasset han av obytt del slagit; skolande Arvid icke heller det fjärde stämningsmålet, angående vedskjulet kunna förvägra, mindre för det 5te och 6te kunna betaga Sven sin tillständiga rätt och tredjepart i sågmyllan och kvarnen, eller näka att stå vid föreningen, så framt han icke vill underkasta sig det äventyr, att förpliktas till löns tagande för den del han har över halvparten i Hästhults hemman varå Arvid givit till svar 1mo [primo] att han efter sitt tillträde, inga intagor gjort, skolande om de intäkter hans avlidne fader infredat, alla redan medelst byte jämkat. 2do bejakas han att lämna till Sven Nilsson den del honom bör nämligen halvparten av den till gästgivaren i Skeen försålde furuträdens undfångne betalning samt även tillstås, 3tio att han, emot det han av obytt del slagit, lämnat mera av dylik slåtter till Svens tjänst. 4to skall vedskjulet, stå på Arvids egen tomt. 5to skall han icke hava förvägrat Sven sin treding i sågmyllan eller kvarnen; Och såsom han 6to intet skall hava föreningen motbrutit så skall han ingalunda kunna till någon lösens tagande sig begiva eller bekväma. Detta allt med det mera de hållne protokoller innefatta, har tingsrätten i över- vägande tagit och skäligt prövat över varje instämning sig sålunda utlåta som följer: Vad angår 1mo att Sven Nilsson olagligen intagit av samfälte mark till 1266 alnar omkrets, och samma såsom enskilt äng nyttjar och innehaver; Så emedan slike intagor, varken genom den emellan parterne träffade och vid 1742 års hösteting d 29de oktober uppviste förening bifallas, med mindre de därom bägge ense äro och vederbörligt lov gives; Ty har och Sven Nilsson härutinnan förbrutit sig emot byggningsbalkens X Cap 4 och 6 §§ne samt således förpliktas att icke allena berörde olaga intagor till allmänna marken utlägga utan och förty böta sine 5 daler silvermynt 2do och 3tio som ej heller befinnes att något byta delomännen emellan skett å hus och tomter vartill likväl förbemälte förening anleder; Så bör och Sven Nilsson utlägga så väl det av fägården vid huset ingärdade och till sitt bol lagde stycke till 16 alnar långt och 8 alnar brett som och återlägga till man gården de därav till humlegård gärdade 8 alnar i längden och 3 alnar i bredden så vida efter byggningsbalkens 1sta Cap och dess 2§§ förmågo delomännen ej åsämjas, att genom skifte och delning var sin lott taga, efter den grund tomterna medgiva. 3tio angående det av Sven Nilsson uppbrutne 1 skäppelands åker av ängen förr än den blev bytt; så kommer i fall Arvid Persson ej med jämngod dock uppbruten äng vill åtnöjas förbemälte 1 skäppeland åker jämförligen parterna emellan av gode män att delas: 4to finnes väl att Sven Nilsson för sitt innehavande bruk huggit 20 st sågkubbar mer än vid jämkning av vad Arvid Persson nedfällt på dess lott belöpa kan men som han icke bejakat eller övertygad är att hava den å bol fört och försålt; Så kännes han därutinnan från ansvar fri, dock med föreläggande att skogen sparsamligen nyttja efter ett slikt om förmält bruk trolig anledning giver att den samma ödes och för mycket medtagen bliver; Även som han och 5to ett 6to skäligen befrias från Arvid Perssons tillmäle anrörande den nedfällde boken så vida hon för hans räkning varit stämplad och Arvid Persson däremot annan ersättning fått; som och för de i Arvids äng vältrade stenarna, emedan han icke förvunnen är, att slikt av arghet hava gjort i mening att Arvid Persson skada till- skynda, utan hänt under uppbrytningen av stenarna utur åkern att honom där med så mycket mera fruktbar göra; varandes dock Sven Nilssons skyldighet att dem utur gräsvallen bortvältra på den händelsen det ej redan skett. 7mo påstår väl Arvid Persson att emot de hos tingsrätten insatta 50 daler silvermynt så i anseende till alt det förorättande Sven Nilsson honom skall tillfogat, som och att han är största lottägaren få utlösa honom från sin i Hästhult ägande 1/3 men som samma hemman av 1698 års jordebok anses vara förmedlat från 1 till ½ hemman, i det avseende Sven Nilsson besitter större bruk än 54 § uti 1739 års Kongl resolution på allmogens allmänna besvär tillständigar en åbo att vara besutten å varandes det övriga Arvid Perssons skäl av förorättande härutinnan ingen ting värkande hälst alt sådant med lag kommer att rättas; Så bliver detta Arvid Perssons påstående rättvisligen underkänt. Beträffande åter igen Sven Nilssons genkäromål emot Arvid Persson, såsom 1mo överklagade olaga intagor både av utmarken och fägatan; så har Sven däruti icke något bevis förebragt vidare än Arvid själv erkänt slike vara gjorde uti dess faders tid under anförande att de med gårdens övriga ägor jämkade och delte blivit. För den skuld och så vida sådan jämkning av dess gamla odal intag skett, kan tingsrät- ten Sven Nilsson talan härå icke billiga eller för befogad anse. 2do klagar Sven Nilsson utan grund över Arvid Persson, att han vägrat honom sin anpart av de i Skeen försålda träen undfångne 2 daler 8 öre silvermynt enär Arvid honom den samma tillbudit och ännu icke nekar till leverera, och lika beskaffenhet är och 3tio med det av Arvid slagne ett lass obytt hö i gärdet, enär han proportionell del för Sven Nilsson oslagen lämnat, som och 4to Sven Nilsson ej med något skäl bevist att Arvid Persson förhållit honom hans tredje part i sågmyllan och kvarnen utan behörigt nyttjande honom tilstadt: men 5to det av Arvid Persson uppsatta vedskjul in på mangården varigenom Sven Nilsson hinder och förfång uti körsel och gång till sin lada händer, bör han flytta och borttaga, i fall det omrörde skiftet å tomterna ej forderligast för sig går och dess bestånd å samma ställe stå för honom tillständigt bliver. Omrörande sluteligen och 6to Sven Nilssons påstående att Arvid Persson må förpliktas taga lön för vad han över hälften i gården innehaver så möter däremot att han fullt bruk förut innehaver, jämte det 1742 års förening förmår, att hemmanet borde i 3ne jämngoda delar läggas och Arvid Persson därav taga två delarne samt Sven Nilsson tredingen; varföre och tingsrätten bemälte Sven Nilssons påstående häruti skäligen avslår. Äntligen och till det sista hava delomännen av varandra fordrat det i 1742 års förening dem emellan utsatte 20 daler silvermynts vite jämte använde rät- tegångs kostnader men som de ömsom emot ty brutit och jämväl ömsom vunnit och tappat så vaktar tingsrätten rättvist det att absorbera, och rättegång- skostnaderna emot varannan kvitta efter detta utslags förkunnande blev på parternes begäran dem emellan 20 daler silvermynts vite utsatt och fastställt vartill utom allmän laga bot den förfallen vara skall som den andra med ord eller gärningar hemligen eller uppenbarligen efter detta förolämpar. Var hos och och efter Sven Nilssons åstundan nämndemännen Simon Nilsson i Runk- arp och Jöns Knutsson i Stengårdsnäs förordnade hustomterna parterne emellan behörigen skifta och dela, vilken delning till fastställning hos tingsrät- ten sedermera angives. 1746 sommartinget 9 juni nr 30. Vid den i Byggninga balken 17n Cap och dess 3 § stadgade plikt och olägenhet beviljas tingsrättens förbud emot allt olovligt fiskande med mjärdar, nät, ljuster och annan fiskeredskap uti Bököna [Björkön] åboers enskilda fiskevatten i den så kallade sjön Unnen som till efterrättelse länder. 1746 sommartinget 13 juni nr 92. Knut Andersson [Lustig] i Vret kärade och Jonas Jönsson där sammastädes svarande angående bättre ägande ängs andelar än för dess bruk i hemmanet belöper hava efter angiven förenings skrift som av hejderidaren välaktad Carl Lindlöf och nämndemännen Simon Nilsson i Runkarp och Jöns Knutsson i Stengårdsnäs bevittnad finnes, därom sålunda överenskommit: Att Jonas Jönsson hädanefter, utan ringaste invänd- ning upplåter Knut Andersson tre lassa vall behållen äng årligen, efter västra märket snörrätt ifrån skogsåker och till den så kallade ringelen i nedre kanten samt norra märket ifrån bolsåkers ände samt likaledes snörrätt och till källran av norra ändan på ringelen vilken förening som under tio daler silvermynts vite oryggeligen på båda sidor hållas skall, uppå parternas begäran gillad och fast- ställd blev. 1746 sommartinget 16 juni nr 113. Anders Nilsson i Odensjö som tingsrättens föreläggande under No 14 i sista tings dombok uteblivande är 2 daler silver- mynt att vid nästa hösttings första dag infinna sig. 1746 hösttinget 23 oktober nr 2. Uti ingiven skrift andrager undvarande Cor- poralen vid Hr generallöjtnanten [Jean Louis] Bousqvets regemente, Anders Thelin, det han av oförsiktig eftertanke förliden sommar lät anvärva sig till krig- stjänst, var vid han med ringa sold för sedd varder, och befarar sin änteliga undergång, så vida icke tingsrätten sin vanliga vårdnad och omsorg så tilldela. Ty medelst han från krigstjänsten kan ledig bliva, där om han träget för rätten anhåller. Utslag. Denna Anders Thelins ansökning förevistes till hans förordnade curator och målsman rusthållaren vältalig Lars Lemchen, som lärer av Thelins egendom finna någon utväg till hans nödtorfts hjälp och understödjande. 1746 hösttinget 25 oktober nr 21. Yttermera klagade kronobefallningsman välbetrodde Hr Jacob Kröger till en del lagligen instämde härads inbyggare för betygad trädsko och försummelse med sina krono utskylders betalande vid de utlysta uppbördsmöten, var av följande som inga lagliga orsaker till uraktlåtande av sin skyldighet förn kunde bliva fällda att erlägga vardera 3 marker silvermynt trädsko bot nämligen. Odensjö socken. Torarps Mellangård Lars och Arvid. Torarp Västergård Pär och Johan. Skrinhult Måns. Moanäs Jacob. Torseryd Måns. Björkön Nils. 1746 hösttinget 6 november nr 121. Emedan Mårten Gudmundsson i Vret sig icke infunnit, att undergå laga rannsakning, angående det tjuveri, varför han allmänt i Odensjö socken skall misstänkas; Så utställs det målet uppå länsman Svanstedts anhållan till vidare instämning, emedan han nu inga sådana bevis till hands haver, att han kan påstå hans inställande genom tjänliga medel. 1746 hösttinget 6 november nr 130. Kronolänsmannen vältalig Sven Svanstedt, andrager uti ingiven skrift, att hava i närvaro av nämndemannen Jöns Knutsson i Stengårdsnäs samt vederbörande brofogdar och menige all- moge i Odensjö, Lidhult och Vrå socknar, synt och besiktigat allmänna farvägen emellan Odensjö och Vrå, Odensjö och Lidhult, samt Lidhult och Vrå, varvid de ganska bristfälliga befunnits, varandes utom allmogens tröghet orsaken där till, denna att vägarna äro olika delta i det en del måste broa över sina ägor till ¼ mil, andra allena några alnar och dels som ligga något från någon als intet, frågandes sig alltså länsmannen om icke ordentlig indelning på dessa vägar ske må på det en var må få sitt stycke, eftersom han del i by äger och honom lägli- gast faller samt länsmannen där efter tillhålla vederbörande att göra sin skyldighet. Sedan de närvarande av förbemälte socknar med länsmannen i ena handen måtte instämt, yttrade sig tingsrätten, att nog för sin del finna den föreslagne vägadelning nödig och angelägen: Män som slippt, är ett hushållnings mål, som i 8de § uti Byggningsbalkens 25 Cap förklarar, åligga Konungens Befallningshavandes vård, så haver länsmannen att hos hoo sig här om anmäla som här utinnan gunstigt förordna lärer.