Copyrigt © Rolf Carlsson 2022-04-19

Nedanstående är hämtat från "De Låga Små Stugornas Folk" av Torsten G. W. Jönsson 1947.

Det bröd, som vanligen bakades i hemmen i gamla tider, var s.k. blandbröd och bestod av mera havre än råg. Kakorna voro runda och cirka 8-9 tum i genom- skärning, tjockleken varierade mellan 2-2½ tum.. Mitt i kakan gjorde bagerskan ett hål med fingret. Sammalet rågbröd bakades också i samma stor-lek och på samma sätt med den skillnaden att man här gjorde flera hål i kakan med en träpinne. Det s.k. sovelbrödet bakades också i liknande kakor av handsiktat mjöl. Detta märktes med en krusig sporre, som kördes tvärs över kakan. Som en fjärde sort bakades klibrödet, utav kliet efter rågmjölet, vilket blandades med havremjöl och åts till frukost på vintern. Till julen bakades alltid så mycket bröd att det varade till påsken. Julbrödet skulle vara litet mera välsmakande än vanligt och kryddades därför med kummindill. I vardagslag åts vanligen blandbröd eller klibröd. Kommo främmande bjödos dessa på det så kallade grovbrödet (av det sammalda rågmjölet). När man skulle "rusta förning" till bröllop, barndop eller begravningar var det till att baka sävebröd. Brö- det gräddades i stora ugnar murade med gråsten och lera. Dessa fick husmodern klena eller laga minst två gånger om året. Brödet förvarades i ett träkar, eller också skar man kakorna i två delar och satte in dem på nytt i bakugnen till torkning och förvaring. När ett svin eller fäkreatur hade slaktats så kokades palt av blodet, med tillsats av rivna potatis, havremjöl, något kornmjöl eller rågmjöl samt en fläskbit. De kokades i saltvatten och gjordes antingen runda eller avlånga samt åts till frukost med ett stycke blandbröd. Palten förvarades i råghalm. Var det slaktade djuret ett fäkreatur, var det till och med de som tvättade den avflådda huden och kokade palt av spadet, omtalar en gammal odensjöbo från förra seklet. Denna palt kal- lades "huapalt". Enligt gammal hävdvunnen sed skulle för att nå bästa resultat linet sås på Linnéa- eller Karolinadagen. Kornet skulle sås på Urbandagen och ärterna i slutet av april eller början av maj, allteftersom nyet tände. Höslåttern skulle vara slut före Bryn- olfsdagen, ty efter den dagen bet ej lien på gräset, och "Brynola" hade fördärvat brynvattnet, sades det.

När bönderna förr i världen körde till kvarnen för att få sin säd malen begåvo de sig i regel aldrig från hemmet senare än klockan två eller tre på morgonen, oav- sett hur lång väg, de hade, ty den som kom först till kvarn fick ju först malet. Matsäcken som de hade med sig fingo de ej röra förrän mjölnaren hade hällt deras första säck i bingen. Började man att förtära innan av den medhavda maten sades det att man åt upp mälden innan man kom hem. Med detta åsyftades att den som så gjorde, hans mjöl blev odrygt. Många kunde få vänta i kvarnen ända tills ett par dagar innan de fingo sin mäld malen och den medhavda matsäcken tog slut. Då rörde man tillsammans mjöl och vatten och gjorde tunna kakor. Dessa stektes sedan på eldglöden i kvarnkam- marspisen. Dessa kakor kallades för "eldpytter" - allpytter enligt gammalsvenskan.

Påskbrasan som brändes påskafton bestod av det så kallade fårariset. Kvistarna höggs av lövträden vanligen i juli månad och buntades ihop i stora kärvar. Löven skulle sedan bli till mat åt fåren. De avätna kärvarna gömdes så till våren för att på påskafton samlas ihop och brännas. Det var sed att ungdomarna i en by sam- lade ihop "fårariset" från gårdarna till ett stort bål på påskafton. Detta skulle tändas i skymningen. Enligt folktron skrämde man på detta sätt också bort häx- orna, vilka denna kväll flögo för att möta den lede vid Blåkulla. De voro rädda för bålet och kunde ej bringa ofärd över gårdarna, då de flögo förbi. Seden att bränna påskbrasor lever väl ännu kvar på sina håll ute i bygderna, ehuru det blir mer och mer sällsynt.

Kokhett vatten fick ej hällas på bara marken, ty då skållades draken som troddes bo under jordytan. Den som så gjorde hade ingen tur till rikedom. Om en person ej var vid sina sinnens fulla bruk, eller var behäftad med något lyte, troddes denne vara en bortbyting. Med bortbyting menades att trollen varit framme och bytt bort en människas barn mot en av sina egna. Tomasdagen var en betydelsefull dag. Ingenting fick gå runt denna dag. Allt som gick runt, vagnar, kärror etc. skulle vara indraget i sina skjul dagen före. Även spin- nrocken måste stå stilla. Den dagen hade pigorna fritt från spinningen. Man trodde att trollen denna dag hade särskilt stor makt. En nu avliden gammal sockenskräddare, Gustaf Blom, Blomsholm, Odensjö, född år 1830 i samma socken, visste också att berätta om tomtarnas makt. Vid ett till- fälle då denne skräddare var på en gård i Annerstad och sydde - det var rätt långt lidet frampå natten - öppnades dörren och jordtorvor kastades in på ljusen så att de släcktes. Skräddaren fick gå och lägga sig, ty så snart han försökte tända ljusen igen släcktes dessa av sig själv. Det var tomtarna, som tyckte att arbetet skulle vara slut för dagen.