Foto 1913

Stående fr. v. Gustav Pihl Fällestorp Adolf Persson Unnen David Johansson Unnen Robert Persson Lindsberg Benjamin Lorentzon Torarp Västergård Sågverksägaren August Persson Unnen Karl Frej Dyhult Oskar Johansson Vekadal Erik Jönsson Unnen Sittande fr. v. Simon Persson Lindsberg Skomakare Jönsson (på besök) Unnen Elias Andersson Dyhult Oskar Johansson Dyhult Sågmästaren Johan Frej Dyhult Alfred Johansson Hallalund Gustav Bengtsson Vekadal Oskar Lönn Skogslund

Carl Jehander "Järnvägskungen", som byggt Halmstad-Bolmens järnväg, var ägare till en ångsåg i Lidhult som byggts 1888. Enligt köpeavtal daterat 1893-06-16 köper Jehander ett markområde i den blivande bangårdens förlängning, vid Unnens strand, om 0,59 hektar för 400 kronor av Per Andersson och hans hustru Britta Christina Pettersdotter. År 1895 beslutar han sig för att flytta sågen till Unnen där stickspåret från Åsen blivit färdigställt. I november 1896 säljer han hast- igt sågen till timmerhandlaren August Persson från Älmås i Lidhult för 7500 kr. August hade tidigare varit med om att bygga fem ångsågar. Rörelsen blev betydande och hade som mest ca 50 anställda. Sågen hade 2 ramar, dubbelt kantverk, två hyvlar samt kombinerad klyv och balanskapsåg. Maskinerna drevs av en ångmaskin med 100 effektiva hästkrafter. Sågverket var beläget på fastigheten Loshult 1:15 vid Unnens sydöstra strand och Unnens station. August flyttade från Älmås 1897-11-05, och bosatte sig med familjen på ångsågen. Redan 1898-11-14 flyttar de till Yttra Röshult 2:3 som han nu köpt. Första världskrigets utbrott förändrade hastigt möjligheterna till export av sågade trävaror vilket medförde att lönsamheten kraftigt försämrades för hela sågverksbranschen i Sverige. August Persson flyttar till Ljungby 1917 där han startar åkerirörelse och blir nämndeman. Ny ägare av sågverket var virkeshandlaren August Larsson i Loshult, som 1918 bygde ett nytt bostadshus på sågverkstomten. När brandförsäkring skulle sökas var huset beskrivet på följande sätt. "Boningshus å låg stenfot i en våning och vind, å nedre botten innehållande 4 rum, kök, skafferi och förstuga samt å övre botten 2 rum och golvlagd vind. Huset nyligen uppfört är ej ännu målat eller tapetserat. Byggnadsämne plank. Taktäckningsämne papp på bräder. Husets dimensioner, längd 10,7 bredd 7,7 höjd mellan stenfot och takfot 3,6 meter. Murstommen var av tegel och hade 3 kakelugnar, en järnkamin och en kokspis". Försäkringsbeloppet var 5000 kronor. August Larsson lämnade Loshult 1919 och flyttade till Ljungby med sin familj

Ovanstående bild visar alla närliggande byggnader 1918. 1. Det nya boningshuset. 2. Redskapshus. 3. Brädhus. 4. Ångsåg. 5. Ladugård [Törnblads]. 6. Boningshus [Törnblads Loshult 1:37]. 7. Boningshus [Ester Viks]. August Larsson lämnar Loshult redan 1919 och i Församlingsboken kan man se att Albert Nilsson i Geramoen Blädinge socken var ägare till ett av husen [troligen boningshuset]. Han säljer detta till Gustav Andersson i Sjöatorp Hjortsberga socken. Sågen stod stilla några år och såldes senare till byggmästare Sanér i Lidhult. Han sålde ramverk, cirkelsågsbänken, kantverk, kvarn, ångmaskin med tillhörande ångpanna och en del av husen raserades. Företaget försattes i konkurs, och det blev konkursauktion av tillgångarna år 1930. De bestod av, kvarvarande byggnader och ca 4000 kvadratmeter sågverkstomt med järnvägsspår, stockspel för upptagning av stockar ur sjön och en hel del övrig utrustning som drivaxlar remskivor etc. Högsta budet 300 kronor gavs av Frans Andersson (starke Franse), som tidigare varit ägare av ångbåten Vega, men var numera virke- shandlare. Franse hette egentligen Frans August och Andreasson efter fadern nämndemannen Andreas Mattiasson i Loshult. Men efter en schism med fadern i ungdomsåren började han och brodern Albin att använda namnet Andersson. Första åtgärd blev nu att köpa en ny ångmaskin och ångpanna, samt bygga ett nytt maskinhus och såghus som passade bättre till en nyinköpt cirkelsåg nu när ramsågen inte fanns längre. Även fläktsystem anskaffades, så att man fick spånen till maskinhuset och pannan utan extra transporter och handarbete. Till maskinist anställdes David Lorentzson i Dyhult som numera var ägare av Vega och även var tekniskt kunnig. Både han och hans bror Benjamin Lorentzson i Torarp hade tidigare arbetat på sågen, så Benjamin blev nu sågmästare. Franses två söner Hugo och Sture fick tidigt vara med och arbeta vid sågen. Hugo blev lärd till sågmästare av Benjamin och Sture fick redan som nioåring köra ångmaskinen när skolan var slut för dagen eller om David behövde ta ledigt. Sture blev så intresserad av teknik att han fortsatte att studera och avlade ingenjörsexamen i Göteborg dit han flyttade. Franse hade även två brorsöner som arbetade på sågen, Ernst som andresågare och Karl som staplare. David hade en adoptivson som hette Nils Falk som också arbetade på sågen som staplare. Fram till 1939 då krig åter bröt ut gick affärerna bra för Franse. Han hade redan vid första världskriget förlorat stora summor som virke- shandlare, då han hade två checkar på totalt 53.333 kronor för virke levererat till Tyskland som över en natt blev värdelösa. Nu var det inte export till Tyskland som var problemet utan virke till England och Danmark som inte kom längre än till kajen i Halmstad där det blev liggande eftersom fartygen fick viktigare laster att frakta. Inhemsk försäljning skedde mest till möbelfabriker i Markaryd, Bjärnum och Lenhovda dit man levererade med lastbil. Därför hade Franse köpt en gulfärgad Ford lastbil, som av byborna i Loshult döptes till "gula faran". Senare köptes ytterligare en Ford, men den var grön till färgen. I och med att exporten upphörde försvann även järnvägstransporterna och därför ville man avveckla bandelen Unnen till Åsen. Eftersom Franse överklagat beslutet gick ärendet till samlingsregeringen under ledning av Per Albin Hansson för avgörande. Under en konselj i början av 1940 beslutade man att järnvägen skulle läggas ner och Franse skulle få banvallen för att i stället kunna anlägga en väg för tunga lastbilar.

Franses brevpapper.

Franses namnteckning.

År 1944 lades sågverket ned och maskiner och utrustning såldes av efter hand. Då husen var tomma revs även dessa och det sista som revs var skorstenen som fälldes rätt ut i sjön. På sågverkstomten byggde Sture en sommarstuga som sedan 1973 har tyska ägare. Föräldrahemmet Lövnäs delas i två delar där hus och halva tomten såldes till en familj från Halmstad och Hugo byggde en sommarstuga på den andra tomtdelen, som idag innehas av hans söner. Han började nu arbeta som sågare på det nybyggda storsågverket i Lidhult som Hallands Skogsägare uppförde 1944. GPS-koordinat: WGS-84 N 56° 50' 16,22" E 13° 32' 28,24" (56.83802, 13.54090) RT-90 X 6303512 Y 1361824 SWEREF99TM X 6300304 Y 410982 Vill du se flygfoto?

Vill du resa med tåget på Halmstad - Bolmens järnväg eller läsa mer om sidospårets historia så gå till sidan om Unnens station.

Källor: A Julin: Annerstad förr och nu s.299. J Rosengren: Beskrifning öfver Sunnerbo Härad s.342. Smålandsposten 1888-04-05, 1895-03-11 och 1896-11-23. Sture Andreasson (son till Franse).